Musiken äter mig

”Musiken äter mig”

 2007-02-26 00:13

För 16 år sedan stod Sven Ahlin vid ett vägskäl i livet. Han lämnade jobbet på Musikhögskolan i Stockholm och flyttade till Ålstorp.

På ett svartvitt fotografi som står inramat på en hylla hos familjen Ahlin-Rosedal lyder texten ”Handelsföreningen Ålstorp”. För 16 år sedan köpte Sven Ahlin och Emma Rosendal huset som äldre Ålstorpsbor minns som Handelsföreningen. Butikslokalen har blivit Emmas ateljé – hon är konstnär. En trappa upp har Sven gjort om en kallvind till studio. De panelklädda väggarna är resultatet av eget arbete med såg, hammare och spik.
SVEN11_orig_SE
Bra dagar. "En riktigt bra dag med komponerandet ger ett slags ovanifrånperspektiv. Alla problem krymper ihop". Bild: EMMA GUSTAFSSON

– Jag trodde jag var född med tummen mitt i handen, men det tycker jag inte längre.

– Musiken äter mig, säger Sven Ahlin. Sven är kompositör, tonsättare och lärare i musikteori. Han har skrivit verk som uruppförts i Berwaldhallen i Stockholm och direktsänds i flera länder. Han har tonsatt dikter, bland annat av nobelpristagaren Wislawa Szymborska, och han har undervisat i musikteoretiska ämnen på fyra av landets sex musikhögskolor. Men, Sven Ahlins kamp handlar inte om prestige utan om försörjning.

– Mitt enda bekymmer är pengar. Det som är tråkigt med pengar är att det påverkar allt annat.

Att bo i Ålstorp är på sätt och vis att vara centralt belägen – mitt emellan två musikhögskolor, Malmö och Göteborg. Han har jobbat på båda ställena, men bestämt sig för att inte fortsätta, bland annat på grund av att undervisningen på högskolenivå tar för mycket av den kraft han behöver för att själv komponera. Lösningen har blivit ett pussel av extraknäck. På helgerna delar han ut reklam.

– Jag får gliringar från mina kolleger för det. Det är inte ståndsmässigt. Men, jag struntar i det. Jag har vidgat perspektivet för vad man kan göra för att ta sig fram. Att dela ut reklam är ett jobb som tar min tid, men inte min kraft. För mig fungerar det som betald meditation.
SVEN12_orig_SE
Energi. Sven Ahlin har ett ord för att beskriva musik: energi. Bra musik har inte med genre att göra utan med energi som flödar fritt. Bild: EMMA GUSTAFSSON 

Utöver reklamjobbet har Sven Ahlin ett tonsättarstipendium samt fyra arbetsgivare. Han är lärare i musikteori på Kulturverkets musikskola i Onsjö, har ett vikariat på Sturegymnasiet, undervisar en del på Kulturskolan i Halmstad och vid en högre musikutbildning i Partille. Lärartiden är koncentrerad till två veckodagar.

I den bästa av världar har veckan ytterligare tre dagar när Sven ägnar sig åt det han brinner för: att komponera musik. Just nu arbetar han på ett verk för solosaxofon som Per Thornberg ska uruppföra vid invigningen av Teckningsmuseets nya lokaler i Laholm.

Ett annat stycke har nyligen blivit färdigt. Sven hämtar en cd som Göteborgsmusikens symfoniska blåsorkester spelat in. Över en mörkt mättad klangbotten dansar lätta toner genom rummet. Ljuset faller in genom ett perspektivfönster. Utanför breder åkerlandskapet ut sig i bruna och gröna fält.

– För mig är musik energi. I bra musik flödar energin fritt. Det är var jag strävar efter.

Någon har sagt att Sven Ahlins musik har innerlighet.

– Det är det bästa beröm man kan få. Jag vill inte att musiken ska vara brutal och rå.

Studion är belamrad. Längs väggarna står bokhyllor som är fyllda med redan lästa böcker. Ovanpå hyllorna ligger boktravar med allt från partitur till Marcel Prousts samlade verk.

– Det är sådant jag ska läsa. Mitt dåliga samvete.
SVEN_orig_SE
Kompositör. Att komponera musik påminner om att skulptera i sten, först kommer grovhuggningen, sedan mejslas detaljerna fram. Bild: EMMA GUSTAFSSON

En synt med halvfärdiga notblad och en dator med specialprogram för musik är arbetsredskap för komponerandet. Ett stort bord är fyllt med papper, böcker, pärmar och porträtt på de tre barnen. Barnen har fått egna rum, med konsekvensen att föräldrarna flyttat in sina sängar i studion. Vägen till cd-spelaren går över minst en säng. I ett hörn av studion står ett proffsigt packbord och tre kartonger märkta ”S. AHLIN, Gothenburg” och ”Made in Taiwan”. Det är resterna av en inte så lyckad affärside: S. Ahlins importfirma. Lådorna innehåller apparater som tar bort noppor på textilier.

– Om jag ägnat mer än heltid åt importfirman hade det gått bra, men det var ju inte därför jag startade den. Jag insåg ganska snart att det inte skulle fungera.

I stället för att vara en födkrok blev importverksamheten ett ok där Sven satt och ringde nervösa samtal till leverantörer i Asien.

– När något går riktigt åt pepparn, då är trösten att man får några goda historier med sig. Min slutsats blev att man ska ägna sig åt det man är bra på.
 
SVEN2_orig_SE
Noter. Pennan är klassiska arbetsredskap för en kompositör, Sven Ahlin jobbar även i datorn. Bild: EMMA GUSTAFSSON

I epicentrum av Svens studio finns Pärmen. Pärmen är märkt ”Musikprojekt” och innehåller ett 30-tal uppslag till verk som Sven Ahlin planerar att genomföra under den kommande femårsperioden.

– Jag skriver aldrig ut i luften, det finns alltid en interpret, någon som ska framföra musiken, någon som jag skriver för. Det ger ramar, jag vet vad de kan och vad de vill ha.

Komponerandet är en process.

– Ett fåtal tonsättare gör allt klart i huvudet och sätter sig sedan och skriver ner stycket takt för takt. Vi vanliga dödliga får skissa och jobba i lager, ungefär som skulptörer som hugger fram en skulptur ur ett stenblock.

Det är genom musikerna som kompositören får feedback för sitt arbete. Dem och kritikerna. Sven Ahlin har varit med om både ris och ros.

– Men jag har sluppit att bli riktigt sågad.

Musiken är inget som Sven fått med sig hemifrån. Det finns inget musikaliskt påbrå och han var drygt 15 när han började spela sitt första instrument.

– Min mor anmälde mig till pianolektioner utan att fråga mig. Hon kanske hade tröttnat på att höra mig sitta hemma och ta ut basgångar och hoppades att jag skulle lära mig spela något riktigt i stället. 
SVEN1_orig_SE
Fångad. Sven Ahlin började spela piano som 15-åring, blev fångad av musiken och har gjort den till sitt liv.

Pianolektionerna var första steget. Sven gick musikgymnasium och fortsatte sedan på musikhögskolan med musikteori och pedagogik. Något år efter utbildningen fick han en fast tjänst som lärare på musikhögskolan. Istället för karriären med en hägrande professur valde Sven Ahlin att hoppa av.

– Det fanns många skäl.

Familjen med små barn var ett. Frihetslängtan ett annat. För något år sedan var han tillbaka och undervisade i Stockholm igen.

– Men den karriären är avslutad. Nu vill jag komponera, jag har så många idéer. Samtidigt vill jag fortsätta att undervisa. Att hjälpa dem som verkligen vill satsa, det tycker jag är vansinnigt kul och det har jag möjlighet att göra exempelvis inom Kulturverkets musikskola. När jag går in i en undervisningssituation är mitt enda intresse att kunna hjälpa andra vidare och tända en gnista – that’s it.